Liv pågår i biblioteket

Hösten hade sitt fasta grepp om Norrtälje. Det var en sådan dag då regnet aldrig slutade strila, men inne på stadsbiblioteket var det varmt. I "Liv pågår" har 99 röster samlats till en bok. Ikväll var det boksläpp.

Biblioteket var redan fullt med folk när jag kom dit, stolar stod i rader framför en scen. Dryck och tilltugg var framdukat. Bakom den lilla scenen fanns skärmar med uppförstorade boksidor där vi kunde börja ta del av bokens innehåll. Vid scenkanten fanns en låda där vi ombads lägga frågor till författarna Selene Hellström och Joanna Wåhlin.

”Kanske kan ’Liv pågår’ liknas vid en kör. Sångerna sjungs på platsen där 99 människor valde att berätta”, så står det på omslaget till boken, som har publicerats med stöd av Norrtälje stadsbibliotek och Kulturrådet. Selene och Joanna är båda skrivpedagoger. Joanna är också bibliotekarie och arbetar på biblioteken i Norrtälje. Projektet med boken började för flera år sedan med en ansökan till Kulturrådets bidrag Stärkta bibliotek.

Selene och Joanna gav sig ut och mötte folk på runt om i Roslagen för att samla in samtida röster under två års tid. Allt som sades spelades in och skrevs ner, sedan fick ord, meningar och berättelser olika former. Texterna breder ut sig på många sätt över boksidorna och det är dikter, fragment, monologer och dialoger som möter läsaren. På bokens baksida står det:

Roslagen är väl egentligen 

ett hävdbegrepp

det börjar nånstans långt ner i Vaxholm

och sen upp till Öregrund kanske

det finns inget rätt eller fel

vad jag vet

en avkrok från Stockholm

om man ska vara lite brutal

På scenen stod Selene och Joanna bredvid varandra och läste växelvis ur ”Liv pågår”. Varenda stol var upptagen och vi som var där lyssnade intensivt. Berättelser, ord och pauser bars fram av Selenes och Joannas röster. Människors liv steg fram där mellan alla oss som var på biblioteket den här höstkvällen.

Efter uppläsningen plockade Selene och Johanna upp lappar med våra frågor från lådan. De berättade att det var viktigt för dem att låta människor prata till punkt och när de sedan skulle forma texterna fick de lov att rensa för att få fram det viktigaste – det som känns och det som känns igen. De sa också att de var viktigt för dem att få en mångfald av människor. Den yngsta personen de mötte var 10 år och den äldsta var 96. Selene konstaterade att bokens röster är mycket tidstypiska och om boken skrivits en annan tid, hade den sett annorlunda ut. På frågan vad som mest förvånade dem under insamlandet svarade Joanna: ”Att folk ville dela med sig så öppet”.