Regional teknisk infrastruktur

Fjärr- och kraftvärmeverk förser länet med en bas­produktion av värme, kyla och elektricitet. Genom att värma bebyggelse med fjärr­värme i stället för el kan trycket på elnätet minska. Kraft­värmeverk kan dessutom producera el vilket innebär att region- och trans­missionsnät avlastas. Fjärr- och kraftvärmesystemen har därmed en avgörande roll för länets energi­försörjning.

För att effektivisera systemen behöver de knytas samman i ett motstånds­kraftigt och sammanhängande distributions­­system. Utöver fjärr- och kraftvärmen finns det också fördelar med produktion av förnybar energi i form av sol- och vindkraft. 

Stockholmsregionen kommer fortsatt att vara beroende av import av el, även om den lokala elproduktionen har potential att öka. Stockholms­regionen är därmed beroende av ett fungerande och kapacitets­starkt elnät, på alla spännings­nivåer. Elnätet i och till regionen behöver byggas ut och uppgraderas för att tillföra den kapacitet och effekt som behövs i en växande region och för att skapa förutsättningar för elektrifiering och omställning.

Rätt typ av ledningar behöver prioriteras för att säker­ställa funktionen i olika nivåer av elnätet, där förut­sättningarna ser olika ut för trans­missions­nät, regionnät och lokalnät. Enligt förordning SFS 2025:34 till ellagen 1997:857 ska ledningar avsedda för spänning på 130 kilovolt eller högre anläggas som luft­ledningar. Mark­kabel är främst ett alternativ på korta sträckor där luft­ledningar inte är möjliga, till exempel i tätbebyggda områden. Uppgradering av elnätet omfattar även nya nätstationer och åter­investeringar i befintliga nätstationer. 

Utbyggnad och uppgradering av elnätet i en tät­bebyggd region som Stockholms län i länets tätbebyggda delar kommer att medföra svåra avvägningar mellan olika mark­anspråk och intressen, vilket innebär stora behov av lösnings­orienterade dialoger mellan aktörerna. 

Förhållningssätt för att upprätthålla och utveckla anläggningar för energi och energidistribution samt kraftledningar 

• Värna och utveckla befintliga fjärr- och kraftvärmeanläggningar. 
• Lokalisera energianläggningar som är beroende av bränsletransporter i strategiskt goda lägen, nära hamn- eller järnvägsanslutningar och i närheten av drivmedels- och bränsletillgång. 
• Säkerställ markutrymme för utbyggnad av transmissionsnätet och regionnätet, inklusive de ledningsgator som behöver omge ledningarna samt skyddsavstånd till bebyggelse. 
• Säkerställ markutrymme för utbyggnad av framtida energianläggningar.  
• Säkerställ markutrymme för utbyggnad av fjärrvärmeinfrastruktur.  
• Främja lösningar för ökad inomregional produktion av förnybar energi och verka för en förnybar energiförsörjning. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen.

Digitala tjänster för länets invånare, offentliga verk­sam­heter och näringsliv kräver en infra­struktur som är pålitlig, funktionell och tillräcklig. Den fasta och trådlösa uppkopplingen fyller olika funktioner och kompletterar varandra.

För att möta dagens och framtidens behov behöver både tråd­bundet bredband via fiber och tråd­lösa lösningar byggas ut kontinuerligt. Fiber ger säker och snabb dataöverföring till fasta punkter och är förbindelsen mellan mobilnätet och internet.

Trådlösa lösningar möjliggör uppkoppling av människor, fordon och saker som är i rörelse. Nya generationer i mobil­nätet höjer successivt kapaciteten och säkerheten. Data­center och server­hallar är också kritiska verksamheter för att digital kommunikation ska fungera.  

En välfungerande digital infrastruktur kräver kontinuerlig utveckling, då exempelvis mobil­nätet uppgraderas vart tionde år. Det innebär att ny teknisk utrustning behöver installeras i både stads- och landsbygds­miljöer. Utbyggnaden är i hög grad marknads­driven vilket ställer krav på samverkan mellan kommunernas samhälls­planering och marknads­aktörer.  

Förhållningssätt för att främja en robust digital infrastruktur 

• Verka för att underlätta markåtkomst för fiberkanalisation, teknikbodar och övrig teknisk utrustning. 
• Verka för att underlätta markåtkomst för mobilmaster med tillhörande utrustning. 
• Säkra tillgång till fastigheter för teknisk utrustning. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen.

Mälaren är regionens största råvattentäkt och bidrar med vatten­försörjning för omkring två miljoner människor. Vattnet produceras i huvudsak av tre större aktörer: Stockholm Vatten och Avfall, Norrvatten och Telge Nät. Reserv­vatten­produktionen bygger istället på en kombination av yt- och grund­vattentäkter, där Stockholms­åsen och Bornsjön är centrala resurser.  

Vattenförsörjningssystemen i Stockholms­regionen genomgår en stor omställning som bland annat drivs av EU-strategin för vatten­resiliens. Omställningen ska både säkerställa befolkningens behov av dricks­vatten, skydda och återställa vattnets kretslopp, skapa en effektiv vatten­användning och möta ökade behov av robusthet och redundans.

Risker kopplade till klimatförändring medför också krav på utveckling och anpassning av vatten­försörjnings­­systemen. Vidare har vatten­försörjnings­systemen i Stockholms­regionen föråldrats och nya krav på rening av dricks­vatten har tillkommit. För att möta kraven på omställning pågår utveckling av samtliga renings­verk av regional betydelse genom ombyggnationer och moderniserings­insatser och genom utökning och samman­koppling av ledningsnäten.  

Att säkra och möjliggöra för dricksvatten­produktion från fler vatten­täkter än Mälaren är en viktig inriktning i den regionala vatten­försörjnings­planen för Stockholms län. För att undvika intresse­konflikter med bebyggels­eutveckling i lägen som ligger i nära anslutning till de regionalt prioriterade dricksvatten­resurserna eller riks­intressena för dricks­vatten­försörjning är det centralt att tillkommande bebyggelse placeras, utformas och tekniskt anpassas med hänsyn till vatten­täkternas förutsättningar.

Planering av ny bebyggelse behöver ske med hänsyn till miljö­kvalitets­normer och lokala föreskrifter för vattenskyddsområden.  

Distribution och dricksvattenproduktion är avgörande för att bedriva samhälls­viktig verksamhet under fredstida kriser och höjd beredskap. Därför behöver lösningar för distribution och mottagande av dricks­vatten som är oberoende av vatten­lednings­nätet planeras in i samtliga delar av civil­samhället. Det gäller inte bara säkringen av tillgången till reserv- och nödvatten för samhällsviktig verksamhet utan även för befolkningen i stort.  

Förhållningssätt för att främja en robust vattenförsörjning 

• Värna och utveckla befintliga vattenverk av regional betydelse. 
• Säkerställ lämpliga ytor för utbyggnad av produktion och distribution av dricksvatten. 
• Förbättra förutsättningarna för att hantera störningar och produktionsbortfall i vattenförsörjningssystemet genom att koppla samman ledningsnätet mellan vattenverken och diversifiera uttaget av dricksvatten genom att möjliggöra för användning och anslutning till fler vattentäkter. 
• Beakta risken för påverkan på yt- och grundvattentäkter, inklusive förutsättningar för grundvattenbildning, vid förändrad markanvändning. 
• Inrätta vid behov ytterligare vattenverk och vattenskyddsområden för att säkerställa regionens långsiktiga vattenförsörjning. 
• Tillgången till dricksvatten i hälso- och sjukvården samt annan samhällsviktig verksamhet ska säkerställas vid fredstida kriser och höjd beredskap. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen.

Cirka 2,2 miljoner människor i Stockholmsregionen är anslutna till kommunalt avlopp. Det finns drygt 40 avloppsreningsverk i regionen, som drivs av sju aktörer, varav tre är av regional betydelse: Henriksdalsverket, Käppalaverket och Himmerfjärdsverket. Bromma­verket liksom andra mindre reningsverk i länet kommer att ersättas och avloppsvattnet ledas om till de större regionala reningsverken.

En ökad befolkning, föråldrad infrastruktur, högre renings­krav och klimat­relaterade risker innebär behov av en omställning av avlopps­systemen. Det leder till ekonomiska, tekniska och institutionella utmaningar för samtliga kommuner och VA-aktörer. Dessutom är detta ett av flera system som är avgörande för att bedriva samhälls­viktig verksamhet under fredstida kriser och vid höjd beredskap. 

Avloppssystemen i Stockholmsregionen har för närvarande en god kapacitet men det pågår en robusthet- och redundans­höjning i kritiska delar av lednings­nätet, liksom i reningsverk av regionalt intresse.

Ledningsnäten för spillvatten i Stockholms­regionen har en bra geografisk spridning, men det finns fortfarande lokala utmaningar. Bland annat behöver äldre ledningar ersättas och nya anläggas för att systemen ska kunna ansluta kommande bebyggelse­områden, hantera större belastningar och minska riskerna för läckage och bräddningar i framtiden.  

En ökad mängd spillvatten kan dessutom försvåra möjligheten för ansvariga VA-aktörer att uppnå miljö­kvalitets­normerna för vatten och de nya renings­krav som ställs genom EU:s avlopps­direktiv. Därutöver leder tillskotts­vatten från regn, grundvatten och läckage i lednings­näten till ytterligare över­belastning på avloppssystemen.  

Det är nödvändigt att integrera ett beredskaps­perspektiv i planeringen av framtida avlopps­hantering. Det kan till exempel innebära integrering och kapacitets­höjning av lednings­näten i syfte att kompensera för bortfall i enskilda renings­verk, eller i delar av lednings­näten. För att klara av hantering av spill­vatten i händelse av kris och höjd beredskap krävs också effektiv regional samordning mellan kommuner, Region Stockholm, VA-bolag och andra statliga och privata aktörer i civilsamhället.  

Reningsverken fångar upp stora mängder energi, närings­ämnen och vatten som behöver tas hand om. Idag återanvänds energi genom att utvinna biogas från avlopps­slam i flera renings­verk samtidigt som återföring av spillvärme blir allt vanligare. Närings­ämnen används genom spridning av avlopps­slam i jordbruks­mark, en metod som på sikt behöver utvecklas på grund av negativa miljö­effekter. Återanvändning av renat vatten från renings­verken, så kallat process­vatten, i så väl renings­verkets egna processer som i andra verksamheter är också viktiga resurs­effektiviserings­åtgärder som efterfrågas i avlopps­direktivet. 

Förhållningssätt för att upprätthålla och utveckla reningsverkens funktion

• Säkra befintliga reningsverk av regional betydelse och beakta behovet av ökad kapacitet. 
• Se över förutsättningarna för att sammankoppla spillvattennätet i syfte att kompensera för driftstörningar. 
• Främja utvecklingen av cirkulära lösningar för återanvändning av vatten, näringsämnen och energi från slam och spillvatten. 
• Lokalisera nya anläggningar i lägen som möjliggör återvinning och utbyte av energi, näringsämnen och processvatten från avloppshanteringen. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen.

Avfallsanläggningar är ytkrävande och upplevs ofta störande, men är nödvändiga för en regionalt effektiv avfalls­hantering. Anläggningarna utvecklas alltmer från deponier till platser där avfallet förbereds för åter­användning samt för material- och energi­återvinning.

De stora anläggningarnas effektiva avfallshantering är beroende av att hela behandlings­kedjan fungerar, det vill säga att det finns utrymme för insamling, sortering, omlastning och lagring, åter­användning och återvinning. Att utveckla cirkulär produktion och produktion av varor som är enkla att åter­använda, reparera och återvinna har också betydelse för en effektiv avfalls­hantering. Sambanden mellan avfalls­hantering, avloppsrening och energi­försörjning är starka.

Avfall betraktas alltmer som en resurs – avfall är viktigt för material­återvinning och för biogas- och energiproduktion. Anläggningarna ligger genomgående i halv­perifera lägen, men har goda väganslutningar och delvis även järnvägsanslutningar. 

Förhållningssätt för att upprätthålla och utveckla avfallsanläggningarnas funktion 

• Värna och utveckla befintliga avfallsanläggningar av regional betydelse. 
• Eftersträva samlokalisering med energianläggningar för avfallsförbränning samt biogas-, biogödsel- och drivmedelsproduktion vid planering av nya anläggningar och utveckling av befintliga anläggningar. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen.

Bebyggelse- och infrastrukturutveckling i Stockholmsregionen är beroende av tillgång till berg- och grusmaterial för konstruktion och markförberedande arbeten. Täkter och material­terminaler ligger i allmänhet långt ifrån den centrala region­kärnan och de regionala stads­kärnorna där många stora bygg- och anläggnings­projekt utvecklas och planeras, vilket leder till långa och tunga transporter med lastbil. 

Masstransporterna belastar framför allt väg­infra­strukturen och medför negativa miljö- och hälso­konsekvenser i form av utsläpp, buller, luft­föroreningar och ökad exponering för trafik­olyckor. Att täkter för ballast­material tas i anspråk, medför också en irreversibel påverkan på mark- och natur­miljön och ger upphov till stora klimat­utsläpp. För att undvika användandet av jungfruligt berg­material och minska långa, tunga transporter behöver massor av ballast­kvalitet i så stor utsträckning som möjligt hanteras och åter­användas lokalt i nära anslutning till exploateringsprojekten.  

Masshanteringsanläggningar är ytkrävande och kan vara störande för omgivningen. För att möjliggöra etableringen av cirkulära mass­hanterings­lösningar i tättbefolkade områden behövs därför nya tekniska lösningar och effektiva samordnings­former mellan kommuner och privata aktörer. För att möjliggöra färre tyngre transporter mellan mass­hanterings­anläggningar och bygg­områden behövs dessutom en ökning av bärighet i strategiska delar av vägnätet.  

Lokal tillgång till jungfruligt bergmaterial riskerar också att minska i framtiden trots en förväntad hög efterfrågan, något som kan leda till fler långa och tunga transporter. Detta beror ofta på intresse­konflikter med vatten- och natur­skydd och bostads­bebyggelse. Identifiering och säkring av lämpliga lägen för täktverksamhet behöver därför prioriteras i länet. 
Läs även Strategin för hantering av massor i Stockholms län 

Förhållningssätt för att säkra en effektiv masshantering 

• Skapa förutsättningar för etablering av småskaliga och tillfälliga masshanteringslösningar som lämpar sig för urbana miljöer. 
• Säkra en lokal utvinning av bergmaterial genom att identifiera och säkra befintliga och nya lämpliga lägen för täktverksamhet.  
• Säkra befintliga och utveckla nya masshanteringsanläggningar för mottagning, lagring och bearbetning av överskottsmassor samt produktion av cirkulära ballastprodukter med god tillgång till större infrastruktur- och stadsbyggnadsprojekt. 
• Eftersträva att minimera de negativa miljökonsekvenserna av hantering och återvinning av byggmassor. 
• Anpassa bärigheten och utformningen i vägnätet i strategiska lägen för att möjliggöra för effektiva tunga transporter. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen.

Lokalisering och utbyggnad av de tekniska försörjnings­systemen är tätt samman­kopplad med bebyggelse­utveckling och utbyggnad av transport­infrastruktur. Anläggningarna är ofta ytkrävande och till viss del också störande för omgivningen. Samtidigt är anläggningarna beroende av vissa plats­bundna kvaliteter.

Det är viktigt att lokaliseringen av tekniska anläggningar och tillhörande infra­struktur är regionalt samordnade och att det finns en samplanering mellan de tekniska försörjnings­systemen, bebyggelse och transport­infrastruktur. På så sätt nyttjas den befintliga tekniska infra­strukturen så effektivt som möjligt samtidigt som behovet av nya investeringar minskar. 

Lämpliga platser för nya tekniska anläggningar och infra­struktur behöver säkras i tidiga planerings­skeden, både på regional och kommunal nivå. Det är också viktigt att säkerställa befintliga anläggningars funktion och möjlighet till framtida utveckling. Till exempel kan en förtätning innebära behov av att bygga ut kapaciteten i befintliga system. Vid planering av ny bebyggelse är det därför viktigt att säkerställa tillräckliga skydds­avstånd till befintlig och planerad teknisk infrastruktur och att beakta behov av transporter. 

Viktiga aspekter att ta hänsyn till vid en lokalisering är störningar i form av buller, luft­föroreningar och lukt, risken för mark- och vatten­föroreningar samt risker kopplade till ett förändrat klimat och negativ påverkan på den biologiska mång­falden. Genom att planera för natur­baserade lösningar förbättras motstånds­kraften. Gällande farligt gods behöver hänsyn tas till bland annat explosions- och brandrisker och olyckor med farliga ämnen.  

Kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen 

Dessa förhållningssätt gäller samtliga tekniska försörjningssystem och ska tillämpas tillsammans med förhållningssätten för respektive system: 

• Samplanera ny teknisk infrastruktur med bebyggelse­utvecklingen. Befintliga anlägg­ningars funktion och framtida utveckling behöver säkerställas vid planering av ny bebyggelse. Skydds­avstånd kan behövas för att hantera risker och störningar som verksamheten medför. 
• Vid planering av ny bebyggelse som medför negativ påverkan på de tekniska försörjnings­systemens funktion behöver en konsekvens­bedömning av systemet som helhet genomföras i ett tidigt skede för att säkerställa att funktionen kan upprätthållas. 
• Eftersträva samförläggning av ledningar där det är tekniskt och juridiskt möjligt och utan att det ökar sårbarheten i systemet. Samförläggning innebär ett effektivt utnyttjande av markutrymmet för ledningsdragning. 
• Utveckla robusta och motståndskraftiga tekniska försörjnings­­system som är flexibla och kan upprätthålla funktionen vid fredstida kriser och höjd beredskap, till exempel sabotage och risker kopplade till ett förändrat klimat.  
• Beakta risken för påverkan på vattenförekomster vid utveckling av de tekniska försörjnings­systemen. Planera även nya anläggningar, byggnader och ledningar utifrån skadelindrings­hierarkin och med varsamhet om befintliga rekreations-, natur- och kulturvärden. Konsekvens­bedömningen bör omfatta eventuella konsekvenser i angränsande kommuner och om det är relevant även en bedömning av påverkan i ett delregionalt eller regionalt perspektiv. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling av de tekniska försörjningssystemen.