Regional grön- och blåstruktur

De gröna kilarna utgörs av en sammanhängande struktur av unika natur- och kultur­miljö­områden i Stockholms län. De är ofta stora och breda, men bör inte understiga en bredd på 500 meter. De är viktiga för spridning av arter mellan de gröna värde­kärnorna och andra livs­miljöer som finns inom alla kilar. Därmed utgör de gröna kilarna stommen i länets gröna infrastruktur. Stora delar av kilarna är av riksintresse för naturvård, friluftsliv och kulturmiljö­vård.  

I de tätare bebyggda delarna av regionen är de gröna kilarnas avgränsning nära samman­kopplad med bebyggelsen och nät av gång- och cykel­vägar. De består av alltifrån urbana parker till odlings­landskap med lång hävd och tätortsnära rekreations­skog. De gröna kilarna inom de tätare bebyggda delarna utgörs av Järvakilen, Rösjökilen, Angarnkilen, Bogesundskilen, Nacka-Värmdökilen, Tyrestakilen, Hanvedenkilen, Bornsjökilen, Ekerökilen och Görvälnkilen.  

I de mer landsbygdspräglade områdena av regionen kopplas avgränsningen av de gröna kilarna till landsbygdsnoder, serviceorter och vandringsleder. Avgränsningen följer också nätverk av grön infrastruktur, mestadels knuten till skogs­landskapet, men även odlingslandskap med höga samlade rekreations, natur- och kulturvärden. 

Förhållningssätt för att upprätthålla och stärka de gröna kilarna och deras kilområden 

• Bevara den sammanhängande strukturen och undvik lokalisering av ny bebyggelse, anläggningar och verksamheter som fragmenterar, bryter av eller riskerar att ha betydande påverkan på värden och funktioner i de gröna kilarna.  
• En kil bör ha en bredd på minst 500 meter. Förlust av viktiga funktioner och värden behöver kompenseras med lämpliga åtgärder.  
• Vid planering av exploateringsprojekt som kan påverka en grön kil ska en konsekvensbedömning göras av inverkan på kilens funktioner och värden. Bedömningen ska baseras på kilens sammanhängande värden och funktioner och kan omfatta flera kommuner. 
• Kalhyggesbruk undviks i de gröna värdekärnorna. Skogsbruk inom de gröna kilarna bör vara diversifierat och skonsamt mot såväl ekologiska som rekreativa och kulturhistoriska värden.  

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling och bevarande av den regionala grön-och blåstrukturen.

De gröna värdekärnorna är de mest skydds­värda delarna av de gröna kilarna. Här finns de högsta rekreations-, natur- och kultur­värdena, i många fall som naturreservat eller riks­intressen. Värde­kärnorna har ofta rika upplevelse­­värden, innehåller tysta områden och har en stor biologisk mångfald och variationsrikedom. 

Förhållningssätt för att upprätthålla och stärka värdekärnorna i grönkilarna 

• Bevara den sammanhängande strukturen och undvik lokalisering av ny bebyggelse, anläggningar och verksamheter som fragmenterar, bryter av eller riskerar att ha betydande påverkan på värden och funktioner i en värdekärna.  
• Vid planering av exploateringsprojekt som riskerar att negativt påverka en grön värdekärna ska en konsekvensbedömning göras av kilens funktioner och värden.
• Bedömningen ska baseras på kilens sammanhängande värden och funktioner och kan omfatta flera kommuner. 
• Förlust av viktiga funktioner och värden behöver kompenseras med lämpliga åtgärder. 
• Kalhyggesbruk undviks i de gröna värdekärnorna. Skogsbruk inom de gröna kilarna bör vara diversifierat och skonsamt mot såväl ekologiska som rekreativa och kulturhistoriska värden.  
• Vid etablering av störande verksamheter i anslutning till en grön värdekärna bör en buffertzon anges i anslutning mot värdekärnan för att undvika negativ påverkan. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling och bevarande av den regionala grön-och blåstrukturen.

Svaga partier är ytor med smala eller sårbara partier i de gröna kilarna. De har oftast en bredd mellan 500 och 1 500 meter, ibland smalare än så. De har ofta inslag av en blandad mark­­användning och innehåller ibland även jordbruksmark.

De kan också genomkorsas av en befintlig eller planerad väg/järnväg med barriär­effekt. Dessa partier är avgörande för att hålla ihop de gröna kilarna och binda samman värde­kärnorna med varandra. Om dessa partier försvagas ytterligare eller byggs bort, bryts kilen upp i separata delar och regionala funktioner och värden riskerar därmed att gå förlorade. 

Förhållningssätt för att upprätthålla och stärka de svaga partierna i gröna kilarna 

• Säkerställ och skydda svaga partier så att de gröna kilarna förblir sammanhängande och behåller sina värden och funktioner. 
• Undvik lokalisering av ny bebyggelse, anläggningar och verksamheter som fragmenterar, bryter av eller riskerar att ha betydande påverkan på värden och funktioner i ett svagt parti. 
• Utveckla och stärk de svaga partierna genom förbättringsåtgärder som anpassas till platsens förutsättningar. 
• Överbrygg eller minimera befintliga och planerade barriäreffekter utifrån platsens förutsättningar. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling och bevarande av den regionala grön-och blåstrukturen.

Svaga gröna samband är fragmenterade delar av den regionala grön­strukturen som går genom eller längs med bebyggelse och infra­struktur och som behövs för att upprätt­hålla ett ekologiskt funktionellt landskap. 

Sambanden består av vatten, vegetation eller värde­fulla träd och de bidrar till att binda samman den lokala och regionala grön­strukturen. De har också ofta betydelse för den gröna infra­strukturen. I vissa fall korsas de av en befintlig eller planerad motor­väg eller järnväg som skapar en barriär­effekt. Om sambanden byggs bort eller bryts upp i separata delar försämras de ekologiska och rekreativa funktionerna i landskapet.  

Förhållningssätt för att upprätthålla och stärka de svaga gröna sambanden genom bebyggelse eller infrastruktur 

• Undvik ytterligare fragmentering av de svaga sambanden. 
• Utveckla och stärk de svaga gröna sambanden och kopplingen mellan regional och lokal grönstruktur genom förbättringsåtgärder som anpassas till platsens förutsättningar. 
• Överbrygg eller minimera befintliga och planerade barriäreffekter utifrån platsens förutsättningar. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling och bevarande av den regionala grön-och blåstrukturen.

Regionens vattendrag, sjöar och hav bildar tillsammans en blå­struktur som är avgörande för flera viktiga ekosystem­tjänster. Stränder, sjöar, hav och vatten­drag är också viktiga miljöer för rekreation. I utvecklingen av Stockholms­regionen behöver dessa resurser hanteras i balans mellan bevarande och utveckling så att tillgången till dricks­vatten­resurser och rekreation stärks samtidigt som den biologiska mång­falden och ekosystem­tjänster inom blå­strukturen skyddas och återställs.  

Miljökvalitetsnormer och status i regionen

Blåstrukturens vattenmiljöer omfattas ofta av miljökvalitetsnormer, MKN, som regleras genom Miljöbalken, SFS 1998:808, Vattenförvaltningsförordningen, SFS 2004:660, och Havsmiljö­förordningen, SFS 2010:1341. Tillsammans ställer de krav på att vatten­förekomster och havsområden ska uppfylla kvalitets­krav vid all mark- och naturresurs­användning, samt att åtgärder ska vidtas när god status inte nås. 

Enligt vattenförvaltningsförordningen tillämpas MKN på grundvatten, vattendrag, sjöar och kustvatten för att värna om vattenmiljöer och säkerställa tillgång till rent vatten.

Havsmiljöförordningen omfattar hela havsområdet inklusive Sveriges ekonomiska zon och betonar långsiktigt hållbar användning och gott miljötillstånd. Den inkluderar även havs­specifika kvalitetsfaktorer som undervattensbuller, erosion och nedskräpning. 

I Stockholmsregionen uppnår inga ytvattenförekomster god kemisk status, främst på grund av kvicksilver och Polybromerade difenyletrar, PBDE. Endast omkring en femtedel når god ekologisk status, ofta på grund av övergödning.

Där vattenförekomster inte når god status kan markanspråk vid detalj­planering begränsas och krav på åter­ställande eller ekologisk kompensation ställas. Naturliga renings­funktioner, som i till exempel våtmarker, är svåra och kostsamma att återskapa, vilket gör förtätning mer lämplig än att exploatera natur­mark. 

Det finns också fysiskt påverkade vatten­förekomster, så kallade hydro­mor­fologiska förändringar. Dessa omfattar exempelvis vandrings­­hinder för fisk, ändrade flöden och vatten­­stånd samt förändringar av stränders form och struktur till följd av utdikning, rätning och muddring av vatten­drag.

Försämrad hydromorfologi påverkar inte bara livsmiljöer för vatten­­organismer utan kan även öka risken för ras och över­­svämningar i samband med ökande nederbörd till följd av klimat­förändringar. 

Alla 199 grundvatten­förekomster i regionen har god kvantitativ status, men åtta har otillfreds­ställande kemisk status, främst på grund av PFAS. Detta är ett vanligt och svårhanterligt problem som sannolikt är mer omfattande än vad nuvarande under­sökningar visar. Grundvatten­bildning och grund­vattnets kvalitet kan påverkas av täkter, avfalls­anläggningar och andra verksamheter. Även bostads­­bebyggelse kan påverka grund­­vatten, men risken är generellt mindre och kan ofta hanteras genom krav på dagvatten­­rening och infiltration. 

Havsområdena påverkas av både havsbaserade och land­baserade aktiviteter. I Stockholms­­regionen uppnås inte MKN för närings­­ämnen, miljögifter, marint skräp, undervattens­buller eller biologisk mång­fald. Att beakta dessa normer är därför viktigt vid planering av bland annat hamnar, renings­­anläggningar och sjötrafik. 

Förhållningssätt för att upprätthålla och förbättra vattenkvaliteten enligt miljökvalitetsnormerna 

• Åtgärder för att upprätthålla och förbättra vattenkvaliteten och vattenmiljöerna enligt miljökvalitetsnormerna bör prioriteras inom avrinningsområden med ett högt exploateringstryck. I de fall avrinningsområdet berör flera kommuner behöver arbetet med att identifiera åtgärder ske i samverkan.  
• Vid planering av ny bebyggelse eller annan förändrad markanvändning bör påverkan på förutsättningar att uppnå MKN för vatten bedömas. Potentiella målkonflikter bör redas ut tidigt i planprocessen och samråd och dialog ske med berörda kommuner inom avrinningsområdet. 
• Säkerställ behovet av mark för åtgärder inom avrinningsområden vid planering av ny bebyggelse eller annan förändrad markanvändning.  
• Planering av havsområdena, inklusive anläggningar och utpekade farleder ska inte äventyra att MKN för havsmiljön uppnås i framtiden. 

Läs även kompletterande förhållningssätt för utveckling och bevarande av den regionala grön-och blåstrukturen.

För att stärka den biologiska mångfalden och naturens ekosystem­tjänster är det viktigt att fortsätta värna, utveckla och nyskapa värden och funktioner som grön- och blåstrukturen bidrar med. Till exempel genom att ge de mest värdefulla områdena ett lång­siktig skydd, att fortsätta arbetet med grön infrastruktur och att synlig­göra det biologiska kultur­arvet i grönstruktur­planeringen.

Åtgärder i form av naturbaserade lösningar kan stärka såväl biologisk mångfald som ekologiska funktioner samt bidra med att lösa samhälls­utmaningar som exempelvis klimat­förändringar. Bevarande och utveckling av grön- och blåstrukturen behöver ske ur ett landskaps­perspektiv för att bland annat säker­­ställa ekologiskt funktionella livsmiljöer. 

Tillgång och tillgänglighet till grönska och vatten har också hälso­främjande effekter samt ökar människors välmående och livs­kvalité. I planeringen är det därför viktigt att arbeta för att öka tillgänglig­heten till den här typen av miljöer, exempelvis genom insatser för att skapa anlagda och välfungerande leder, gröna gång- och cykelvägar, attraktiva entréer och målpunkter samt bättre till­gänglighet med kollektivtrafik.

Tillgängligheten kan också stärkas genom att över­brygga barriärer och stödja en samman­koppling av den lokala och regionala grön- och blåstrukturen. Samtidigt behövs fortsatta kunskaps­­höjande insatser om allemans­rätten och tillämpandet av såväl rättigheter som skyldigheter, för att visa hänsyn till naturen, andra människor och markägare. Vi har rätt att vistas i naturen under förutsättning att vi inte stör eller förstör. Exempelvis att inte skräpa ner, att veta när hunden måste hållas kopplad, att visa extra hänsyn till växande grödor och inhägnade djur samt att allemans­rätten kan vara begränsad genom särskilda bestämmelser i skyddade områden.

När det finns risk för att planerad bebyggelse eller ändrad mark­användning kommer ge en negativ påverkan på grön- och blå­strukturens värden behöver åtgärder genom­föras enligt skade­lindrings­hierarkin för att i första hand undvika eller minimera att värdena skadas. 

Kompletterande förhållningssätt för att upprätthålla och stärka den regionala grön- och blåstrukturens funktioner och värden  

Dessa förhållningssätt gäller alla områden inom den regionala grön-och blåstrukturen och ska tillämpas tillsammans med de specifika förhållningssätt som gäller för respektive kategori.  

• Verka för en utveckling som bevarar och stärker den biologiska mångfalden.  
• Koppla samman den lokala och regionala grönstrukturen.  
• Prioritera särskilt att bevara och utveckla stränder, grunda havsvikar och våtmarker, områden med låg påverkan av buller och stråk med grön- och blåstruktur, som har stor betydelse för samband mellan värdefulla livsmiljöer. Det här gäller särskilt ädellövskogs- och äldre barrskogsmiljöer samt vatten- och havsmiljöer med unika värden för vilka Stockholmsregionen har ett särskilt nationellt ansvar.  
• Ett långsiktigt skydd bör övervägas för mark- och vattenområden med mycket höga natur- och rekreationsvärden.  
• Anpassa rekreation och turism i känsliga gröna och blå natur- och kulturmiljöer för att förhindra slitage och negativ miljöpåverkan.  
• Om det finns risk för negativ påverkan på den regionala grön- och blåstrukturen bör skadelindringshierarkin tillämpas och lämpliga åtgärder genomföras för att upprätthålla dess värden och funktioner.  
• Planering av åtgärder i form av exempelvis skydd, utveckling och naturbaserade lösningar behöver utgå från landskapsmässiga samband och prioriterade livsmiljöer eller ekologiska funktioner på den specifika platsen.  
• Använd kunskap om det gröna och blå kulturarvet och kulturmiljöerna som en resurs för utveckling och förvaltning. 
• Verka för att öka tillgängligheten till rekreationsområden genom exempelvis, lättillgänglig information, anlagda leder, gång- och cykelvägar, kollektivtrafik samt attraktiva entréer och tydliga målpunkter.