Regional bebyggelsestruktur

De strategiska bebyggelselägena utgör stommen i de regionalt prioriterade bebyggelse­lägena. De sträcker sig utefter regionens större kollektiv­trafik­stråk och kännetecknas av att de har god tillgänglighet med kollektivtrafik. Karaktären på områdena varierar mellan tätare och funktionsblandade miljöer, handelsområden och verksamhets­områden samt områden med småhusbebyggelse.  

En utveckling i de strategiska bebyggelselägena bidrar till att stärka en regionalt samman­hängande struktur och en markanvändning som innebär att obebyggd mark kan bevaras i så stor utsträckning som möjligt. En utveckling i de här lägena gynnar även ett hållbart resande och ett effektivt nyttjande av gemensamma resurser som infra­struktur, kollektiv­trafik, teknisk försörjning och service.

Potentialen för bebyggelseutveckling kan skilja sig åt mellan olika områden, beroende på faktorer så som nivå av tillgänglighet, befintliga värden och andra lokala förutsättningar på platsen.  

De strategiska bebyggelselägena avgränsas utifrån närhet till kapacitetsstark kollektivtrafik genom en fastställd radie från kollektiv­trafikens spår­stationer eller håll­platser för radiella expressbussar. Radien är antingen 1200 meter eller 700 meter beroende på var i kollektiv­trafik­systemet platsen är belägen.

För de platser som ligger längre ut i regionen och som har en starkare lokal arbets­marknad har ett avstånd på 2000 meter från kollektivtrafiknod använts. Det gäller till exempel Norrtälje, Märsta, Nynäshamn och Södertälje. I avgränsningen av de strategiska bebyggelse­lägena ingår även områden som har hög tillgänglighet till en regional stads­kärna och som når en stadskärna inom 15 minuter med kollektivtrafik, inklusive gångtid till station, väntetid och bytestid.  

Avgränsningen är schematisk och täcker i vissa fall in områden där det finns beslut eller diskussioner om att befintlig markanvändning ska bevaras, exempelvis genom natur­reservat. Norra Kymlinge i Sundbybergs stad är ett exempel på detta där framtida markanvändning ska utredas.

Syftet med de strategiska bebyggelselägena är att visa på lägen där en bebyggelseutveckling kan stödja bland annat ett hållbart resande och en sammanhängande bebyggelse­struktur vilket är prioriterat ur ett regionalt perspektiv. Samtidigt lämnas utrymme för lokala anpassningar och prioriteringar inom ramen för respektive kommuns ansvar. Det innebär att kommuner har möjlighet att göra egna avvägningar och att besluta om exempelvis inrättande av naturreservat eller andra former av områdesskydd. 

Förhållningssätt för bebyggelseutveckling inom de strategiska bebyggelselägena  

• Planera för en sammanhängande bebyggelse med ett effektivt markutnyttjande i de bästa kollektivtrafiklägena. Lokalisera arbetsplatsintensiva verksamheter samt offentliga funktioner och handel som genererar mycket resande inom ett gångavstånd på omkring 700 meter från stationsläge eller annan större bussterminal.  
• En god tillgänglighet med kollektivtrafik bör upprätthållas och vid behov utvecklas. Kopplingen till större lokala och regionala målpunkter prioriteras, exempelvis närmaste regionala stadskärna.  
• Anpassa täthet och utformning till platsens karaktär och utifrån platsens förutsättningar. Planera bebyggelse med varsamhet om befintliga natur- och kulturvärden.  
• Lokalisering av nya verksamhetsområden bör ske med hänsyn till omgivande bebyggelse, och i lägen som begränsar eventuella negativa effekter på transportsystemet, trafiksäkerhet och buller. Säkerställ att det finns tillräcklig mottagnings­kapacitet i transport­systemet vid utveckling av befintliga transportdrivande verksamhetsområden. 

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

Den centrala regionkärnan omfattar de centrala delarna av Stockholm, Solna, Sundbyberg och Nacka. Regionkärnan är landets politiska, administrativa och kulturella centrum med stor betydelse för Sveriges hållbara utveckling, inter­nationella konkurrenskraft och attraktivitet.

Både den regionala och nationella tillgängligheten är hög och attraherar stora delar av näringslivet, särskilt inom kunskaps­intensiva branscher. En stor andel av landets inter­nationella huvudkontor ligger här.

I den centrala regionkärnan finns också flera nationella kultur­institutioner, ett stort utbud av kommersiell service som handel och restauranger, samt många unika besöksmål. Region­kärnan karaktäriseras av tät bebyggelse som är sammanhållen med blandade funktioner och här finns höga kulturvärden, inte minst inom Stockholms inner­stad som är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. 

Avgränsningen av den centrala regionkärnan utgår i första hand från tillgänglighet till kapacitets­­stark kollektivtrafik och närhet till regionalt och nationellt viktiga funktioner, så som beslutsfattar­miljöer, specialiserad vård, högre utbildning och större arbetsplatser.

Avgränsningen utgår från olika avstånd till kärnans kollektiv­trafik­stationer, baserat på stationernas funktion i kärnan. 

Förhållningssätt för vidareutveckling av den centrala regionkärnan  

• Stärk den centrala regionkärnans funktion som Sveriges tillväxtmotor genom att fortsätta utveckla de kvaliteter som har betydelse för att attrahera ett kunskapsintensivt och innovativt näringsliv, till exempel hög tillgänglighet, attraktiva och väl gestaltade stads­miljöer, närhet till vatten och större grön­områden och ett rikt kultur-, nöjes- och service­utbud, även under kvällstid.  
• Planera för funktionsblandade och täta miljöer med urbana kvaliteter inom den centrala regionkärnan.  
• Lokalisera i första hand samhällsservice som har ett regionalt eller nationellt upptagningsområde till den centrala regionkärnan och de regionala stadskärnorna, exempelvis högre utbildning, sjukhus, specialiserad vård, kultur och rättsväsende.  
• Använd den höga tillgängligheten i kollektivtrafiksystemet genom att prioritera besöks- och arbetsplatsintensiva verksamheter med ett stort regionalt upptag­ningsområde till den centrala regionkärnan.  
• Förvalta och utveckla de höga kultur- och naturvärden som präglar stora delar av den centrala regionkärnan och hantera dem som en resurs utifrån sina förutsättningar.  
• Prioritera kapacitetsstark kollektivtrafik samt gång, cykel och nyttotrafik vid utformning av gaturummet.  
• Reglering av- och tillgång till bilparkering behöver gynna ett ökat resande med gång, cykel och kollektivtrafik och en attraktiv stadsmiljö. 

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

Det finns åtta regionala stadskärnor i Stockholmsregionen: Södertälje stadskärna, Kungens kurva-Skärholmen, Flemingsberg, Haninge stadskärna, Arlanda-Märsta, Kista-Sollentuna-Häggvik, Barkarby-Jakobsberg och Täby C-Arninge.

Tillsammans med den centrala regionkärnan utgör de stommen i Stockholms­regionens fler­kärniga struktur. Stadskärnorna är strategiskt placerade invid några av regionens större knutpunkter i transportsystemet och har hög tillgänglighet med kollektivtrafik. De är mål­punkter för ett större regionalt omland och flera av de regionala stads­kärnorna har även ett stor­regionalt upptagnings­område och ingår i ett övergripande stadsnätverk i östra Mellansverige.  

En flerkärnig region, med åtta regionala stadskärnor, har stor betydelse för att möta den framtida befolkningstillväxten på ett hållbart sätt. Genom sina lägen, funktioner och höga regionala tillgänglighet har de förutsättningar att utvecklas till attraktiva lokaliseringsplatser för näringsliv, bostäder och viktiga regionala funktioner som till exempel utbildning, vård, service, kultur, nöjen och idrott. De är alla olika i sin storlek och karaktär, och utvecklingen behöver därför utgå ifrån varje kärnas unika förutsättningar och karaktärer. 

Avgränsningen av de regionala stadskärnorna utgår från olika avstånd till kärnans stationer baserat på stationernas funktion i kärnan och med utgångspunkt i att inkludera regionalt viktiga funktioner så som vård, högre utbildning och större arbetsplatser i avgränsningen. 

Förhållningssätt för att stärka de regionala stadskärnorna  

• Planera för en funktionsblandad miljö med urbana kvaliteter och med fokus på en ökad etablering av kontor och kontaktintensiva verksamheter.  
• Lokalisera i första hand samhällsservice med ett regionalt upptagningsområde till den centrala regionkärnan och de regionala stadskärnorna, till exempel högre utbildning, sjukhus, specialiserad vård, service, kultur och idrott.  
• Planera för ett ökat bostadsutbud och befolkningsunderlag som stärker underlaget för service, nöjen och kvällsliv och som ger förutsättningar för en attraktiv kollektivtrafik. 
• Planera för ett effektivt markutnyttjande i de bästa kollektiv­trafiklägena. Lokalisera i första hand arbetsplats- och besöks­intensiva verksamheter inom kärnans kärna, det vill säga omkring 700 meter från den regionala stadskärnans regionala bytespunkter.  
• Stärk de regionala stadskärnornas olika identiteter och profiler när stadskärnorna utvecklas, exempelvis profiler inom näringsliv, arkitektur, kultur eller social identitet.  
• Använd kulturhistoriska värden som en resurs när stads­kärnorna utvecklas och planera bebyggelse med varsamhet om natur- och kulturvärden.  
• Öka tillgängligheten med gång, cykel och kollektivtrafik till, inom och mellan de regionala stads­kärnorna. Planera för en samman­hängande stadsväv som länkar samman stadskärnans olika målpunkter.  
• Reglering av och tillgång till parkering behöver gynna ett ökat resande med gång, cykel och kollektivtrafik.  

Särskilda förhållningssätt för den regionala stadskärnan Arlanda-Märsta gäller tillsammans med ovanstående förhållningssätt  

• Utvecklingen av stadskärnan Arlanda-Märsta bör ske med hänsyn till flygplatsens funktion och behov av mark och omland för framtida utveckling.  
• Utvecklingen av stadskärnan bör värna om tillgängligheten till Arlanda flygplats genom en samordnad bebyggelse- och transportplanering. Utnyttja möjligheten för bostadsändamål nära Märsta station och lokalisera i första hand besöks- och personintensiva verksamheter till stadskärnans bytespunkter för kollektivtrafik. Ytkrävande och mindre arbetsplatstäta verksamheter kan med fördel lokaliseras till mindre centrala lägen. 

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

Lokala stadskärnor är platser med centrumfunktioner och som har goda lokala resmöjligheter med gång, cykel och kollektivtrafik. Kollektivtrafiken från de lokala stadskärnorna har konkurrens­kraftiga restider till den centrala region­­kärnan.

Syftet med de lokala kärnorna är att främja en jämlik tillgång och närhet till den typ av service som människor behöver och använder i sin vardag, så som barn­omsorg, bibliotek, vård­centraler, daglig­varu­handel och restauranger. De kommuner som inte har en regional stads­kärna har minst en lokal stadskärna som utgörs av respektive kommun­centrum. Här prioriteras bebyggelse­utveckling som stärker utbudet av service och välfärdstjänster, kultur och idrott. Även utveckling och komplettering av bostads­beståndet är en viktig del av utveck­lingen i de lokala kärnorna.  

De lokala stadskärnorna avgränsas genom en fastställd radie om
1 200 meter till kollektiv­trafiknod och/eller centrumläge. Några kärnor har ett mindre utbud av kollektiv­trafik eller service och avgränsas därför med en radie på 700 meter. 

Förhållningssätt för att stärka de lokala stadskärnorna  

• Planera för att stärka de lokala stadskärnornas funktion som lokala centrum genom ett ökat utbud av välfärdstjänster och service, kultur och idrott. Det är särskilt viktigt att utveckla utbudet i de lägen som idag har påtagliga brister.  
• Planera för funktionsblandade miljöer med urbana kvaliteter och ett effektivt mark­utnyttjande i de strategiska centrumlägena.  
• Använd och bygg vidare på platsens karaktär och identitet vid utveckling av de lokala stads­kärnorna. Planera bebyggelse med varsamhet om befintliga natur-och kulturvärden.  
• Lokalisera arbetsplatsintensiva verksamheter samt offentliga funktioner och handel som genererar mycket resande inom ett gång­avstånd på omkring 700 meter från kollektivtrafiknoden.  
• En god kollektivtrafikförsörjning ska upprätthållas och vid behov utvecklas. Prioritera kopplingen till större lokala och regionala målpunkter, till exempel närmaste regionala stadskärna. 

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

Landsbygdsnoder är tätorter i en landsbygds­geografi med betydelse för den omgivande landsbygden och som bedöms ha potential att utvecklas både som bostadsort och service­nod. Landsbygds­noderna har en befintlig befolkning på minst 1 000 invånare eller bedöms ha potential att uppnå denna befolknings­mängd. Landsbygds­noderna har en service med viss bredd som bland annat kan omfatta livsmedelsbutik, skola och idrottsplats. Här finns även ett visst utbud av vårdtjänster.  

Utbudet av service kan variera, bland annat utifrån befolknings­underlag, tillgänglighet med kollektivtrafik och läge i länet. Service­trappan illustrerar exempel på hur utbudet av service kan variera.

Samtliga landsbygdsnoder bör ha tillgång till kontinuerlig kollektivtrafik till närmsta kommun­centrum, för att ge invånarna i landsbygds­noderna och deras omland tillgänglighet till grund­läggande samhällsservice och välfärdstjänster, kultur, idrott och daglig­varor. För att stödja en hållbar och robust landsbygds­utveckling med tillgång till service och kollektivtrafik bör bebyggelse­­utveckling på landsbygden prioriteras till landsbygdsnoderna. 

Landsbygdsnoderna redovisas med en symbol på plankartan som utgår från ortens central­punkt och har därför ingen geografisk avgränsning. 

Förhållningssätt för att stärka landsbygdsnoderna  

• Tillkommande bebyggelse på landsbygden bör i första hand lokaliseras till landsbygdsnoderna genom komplettering och utbyggnad i anslutning till den befintliga bebyggelsen.  
• Planera för att stärka landsbygdsnodernas funktion som centrum för den omgivande landsbygden genom ett ökat utbud av välfärdstjänster, service, kultur och idrott.  
• Vid etablering av vård och omsorg på landsbygden bör landsbygdsnoder och serviceorter prioriteras.  
• Eftersträva kontinuerlig kollektivtrafik för arbets- och skolresor samt fritidsresor från landsbygdsnoderna till kommuncentrum. Underlätta kombinations­resor genom att säkerhetsställa utrymme för cykel- och bilparkeringar i anslutning till stationer och hållplatser.
• Anpassa ny bebyggelse till platsens natur-, kultur- och rekreationsvärden. 

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

Serviceorter är mindre orter i en landsbygdsgeografi med en befolkning på minst 250 invånare. De är ofta viktiga för det lokala näringslivet och förser den omgivande lands­bygden med viss service, till exempel förskola, grundskola, äldreomsorg och livsmedelsbutik.

Här kan även finnas ett visst utbud av vårdtjänster såsom ombud, närmottagningar samt mobila vård­tjänster. Utbudet av service kan variera, bland annat utifrån befolknings­underlag, tillgänglighet med kollektivtrafik och läge i regionen. Servicetrappan illustrerar exempel på hur utbudet av service kan variera.

För att ge invånarna i serviceorterna tillgång till andra grundläggande service­funktioner ska det finnas förbindelser med kollektiv­trafik till närmsta kommun­centrum. En utveckling i service­orterna bidrar till ett ökat utbud av landsbygdsnära boende med närhet till service och viss kollektiv­trafik. Serviceorterna kan också fylla funktioner som särskilda samlings­platser vid fredstida kriser eller höjd beredskap. 

Serviceorterna redovisas med en symbol på plankartan som utgår från ortens centralpunkt och har därför ingen geografisk avgränsning.  

Förhållningssätt för att stärka serviceorterna  

• Planera för en varsam bebyggelseutveckling genom att i första hand komplettera i anslutning till den befintliga bebyggelsen.  
• Planera för en utveckling av ortens närservice, som exempelvis livsmedelsbutik, förskola, låg- och mellanstadium, för att stärka tillgången till dessa funktioner på landsbygden.  
• Vid etablering av vård och omsorg på landsbygden bör landsbygdsnoder och serviceorter prioriteras.  
• Säkerställ kollektivtrafikförbindelser till kommuncentrum. Underlätta kombinationsresor genom att säkerhetsställa utrymme för cykel- och bilparkeringar i anslutning till stationer och hållplatser.  
• Anpassa ny bebyggelse till platsens natur-, kultur- och rekreationsvärden.  
• Säkerställ en hållbar vatten- och avloppsförsörjning. Det är särskilt angeläget i områden som ligger nära viktiga yt-och grundvattentäkter.  
• Säkerställ en fortsatt utbyggnad av robust digital infrastruktur som en del i att skapa tillgänglighet på landsbygden.   

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

Länets skärgård präglas av en mångfald av öar, holmar och skär, varav ett fåtal öar har en fast­boende befolkning. Några av öarna har fast förbindelse i form av statlig vägfärja. Dessa är Tynningö, Rindö, Skarpö, Ljusterö, Yxlan och Blidö.

På dessa öar bedöms det finnas förutsättningar för en utveckling av fler bostäder, service, lokala verksamheter och ett visst utbud av vårdtjänster. En utveckling av öarna med statlig vägfärja bidrar till att stärka förutsättningarna för ett ökat utbud av boende i skärgården med närhet till service och viss kollektivtrafik.  

Kärnöar är större öar i skärgården med en fastboende befolkning som saknar fast förbindelse i form av bro, tunnel eller statlig vägfärja. På kärnöarna finns en året runt boende befolkning och det bedöms finnas förutsättningar för ett grundläggande serviceutbud inklusive ett visst utbud av vård­tjänster så som ombud och närmottagningar samt mobila vårdtjänster.

Kärnöarna utgörs av Arholma, Tjockö, Gräskö, Ingmarsö, Möja, Sandön, Svartsö, Ramsö, Runmarö, Nämdö, Ornö, Utö och Öja.  

Kärnöarna ska försörjas med en bastrafik av kollektivtrafik, vilket möjliggör resor från och till fast­landet året runt. Bastrafiken baseras på resbehov och resande­utveckling från och till respektive kärnö. Utöver bastrafiken finns andra viktiga reserelationer till fastlandet och mellan skärgårds­öar som har betydelse för tillgängligheten i skärgården.

På kärnöarna bedöms det finnas förutsättningar för en varsam utveckling av fler bostäder och för ett utvecklat utbud av service. En utveckling av service och teknisk infra­struktur stärker också förut­sättningarna för att bo och verka i skärgården och bidrar till kärn­öarnas funktion som service­punkter för befolkningen på omgivande öar och för turism och friluftsliv.  

Både kärnöar och öar med statlig vägfärja kan fylla funktioner som särskilda samlingsplatser vid fredstida kriser eller höjd beredskap. 

Kärnöar och öar med vägfärja är markerade i sin helhet för att visa vilka öar som är prioriterade i skärgården. 

Förhållningssätt för utveckling på kärnöar och öar med statlig vägfärja 

• Lokalisera tillkommande bostäder inom eller i anslutning till befintliga bebyggelse­områden med långsiktig vatten- och avloppsförsörjning. Där det saknas behöver ny bebyggelse lokaliseras till lägen där tillgången till dricksvatten är godtagbar. Val av tekniska lösningar behöver anpassas till lokala förutsättningar på platsen.  
• Planera ny bebyggelse med hänsyn till känsliga marina- och strandmiljöer och grunda havsvikar och säkerställ vattenkvaliteten i yt- och grundvattenförekomster.  
• Främja innovationer och ny teknologi som ett sätt att stärka robusthet. Säkerställ en fortsatt utbyggnad av digital infrastruktur som en del i att skapa tillgänglighet i skärgården. 
• Vid etablering av vård och omsorg i skärgården bör kärnöar och öar med statlig vägfärja prioriteras.  
• Använd och bygg vidare på öarnas karaktärer som utgångspunkt vid utveckling. Anpassa ny bebyggelse till platsens natur-, kultur- och rekreationsvärden. 
• Säkerställ kollektivtrafikförbindelser mellan öar med vägfärja och kommuncentrum.  

Särskilda förhållningssätt för kärnöar, gäller tillsammans med ovanstående förhållningsätt 

• Planera för en varsam bebyggelseutveckling i byar och samhällen med samlad bebyggelse, med fokus på utveckling av det lokala näringslivet, bostäder och närservice för att stärka tillgången till dessa funktioner i skärgården.  
• Säkerställ en bastrafik, se faktaruta sidan 53, till och från kärn­öarna med en förutsägbar grundtidtabell. Utveckla bas­trafiken för att underlätta för näringslivet i skärgården och för att möjliggöra fler resmöjligheter för boende och besökande på kärnöar. 

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

Karaktären på områdena varierar stort gällande täthet, funktion, karaktär och läge i regionen. Vissa områden ligger i relativt centrala lägen i regionen och har en tätare struktur, medan andra områden karaktäriseras av en mer spridd bebyggelse i landsbygds- eller skärgårds­miljö. Potentialen för utveckling av tillkommande bebyggelse varierar och behöver bedömas utifrån den specifika platsens förutsättningar.  

Tillgången till obebyggd mark har stor betydelse för möjligheten att bibehålla och utveckla en robust region med tryggade resurser och system för framtida generationers behov. I länets lands­bygds­miljöer finns exempelvis obebyggd mark som är viktig för areella näringar och dricks­vatten­produktion, samt skogsmark och andra natur- och kultur­miljöer med stora rekreativa, historiska och biologiska värden.

Areella näringar är ytkrävande verksamheter som dessutom är platsbundna. Jordbruks­marken utgör en viktig del i Stockholmsregionens livsmedels­försörjning och bidrar till att stärka länets beredskap. Vid planering av bebyggelse­utveckling behöver förut­sättningarna för regional livsmedels­produktion, inklusive dricksvatten, prioriteras för att säkerställa en robust livsmedels­beredskap.

Även vissa tekniska anläggningar kan vara beroende av att lokaliseras i lägen utanför mer tät­bebyggda områden. Det kan bero på att de är beroende av plats­specifika förut­sättningar, som exempelvis vattenverk som behöver lokaliseras i närheten av en råvatten­täkt. Det kan även bero på att verksamheten är olämplig att lokalisera i bebyggelse­områden på grund av att de är störande eller att de innebär en risk som gör att stora skydds­avstånd krävs. 

Övriga bebyggelselägen och landsbygder har inte samma tillgänglighet med kollektiv­trafik som de regionalt prioriterade bebyggelselägena vilka har avgränsats utifrån befintlig och planerad kollektiv­­trafik. En fortsatt utveckling av kollektiv­trafiken, utöver det som redan är planerat eller beslutat, kan därför innebära att områden som idag ligger inom övriga bebyggelse­lägen och lands­bygder får en regional tillgänglighet på samma nivå som områdena inom den regionalt prioriterade bebyggelsestrukturen.  

Förhållningssätt för bebyggelseutveckling inom övriga bebyggelselägen och landsbygder utanför den prioriterade bebyggelsestrukturen  

• Planera bebyggelseutveckling med särskild hänsyn till möjligheten att tillskapa kollektivtrafikförsörjning och i en tidig dialog med Region Stockholms trafikförvaltning.  
• Förutsättningar för en eventuellt mer omfattande bebyggelseutveckling är att en resurseffektiv och kapacitetsstark kollektivtrafikförsörjning med god regional tillgänglighet kan säkerställas, samt att bebyggelseutvecklingen inte medför negativa trafikkonsekvenser på transportsystemet i övrigt. 
• Planera för ett gatu- och vägnät som ger förutsättningar för en god framkomlighet för buss. 
• Undvik utspridd bebyggelse och exploatering av jordbruksmark.  
• Anpassa bebyggelsens täthet och utformning till platsens natur- och kultur- och rekreationsvärden.  
• Bevara ytterskärgårdens karaktär av ostört natur- och kulturlandskap.  
• Säkerställ en fortsatt utbyggnad av robust digital infrastruktur som en del i att skapa tillgänglighet på landsbygden.  
• Säkerställ en hållbar vatten- och avloppsförsörjning. Det är särskilt angeläget i områden som ligger nära viktiga yt-och grundvattentäkter.  
• Lokalisering av nya verksamhetsområden bör ske med hänsyn till omgivande bebyggelse, och i lägen som begränsar eventuella negativa effekter på transportsystemet, trafiksäkerhet och buller. Säkerställ att det finns tillräcklig mottagningskapacitet i transportsystemet vid utveckling av befintliga transportdrivande verksamhetsområden. 

Läs även kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier.

De kompletterande förhållningssätten tar upp aspekter som är viktiga att ta hänsyn till för att säkerställa att bebyggelse­utvecklingen bidrar till ett varierat bostads­utbud och till att skapa attraktiva, hälsosamma och robusta livsmiljöer. De kompletterande förhållnings­sätten behöver beaktas vid planering av ny bebyggelse oavsett läge i Stockholms­regionen och ska läsas tillsammans med förhållningssätten för respektive kategori.  

Variationen av olika livsmiljöer är en styrka som bidrar till regionens attraktivitet. Alla områden behöver därför utvecklas med utgångspunkt i de kvaliteter som utmärker den specifika platsen för att på så sätt värna variationen. Genom en medvetenhet om platsens värden, till exempel kultur­värden och naturvärden, kan platsens identitet och attraktivitet stärkas. Därför är det av stor vikt att plane­ringen utgår från kunskap om befintliga värden och hur dessa kan omhändertas och utvecklas.

Ett brett utbud av olika typer av bostäder, såväl småhus som fler­bostads­hus, bidrar också till varierade livsmiljöer och ger Stockholms­regionens invånare möjlighet att hitta en bostad utifrån sina förutsättningar och önskemål. Utformningen av regionens byggda miljöer har också betydelse för folk­hälsan. Ny bebyggelse bör planeras med hänsyn till platsens förutsättningar gällande mark- och luftföroreningar, buller och risker för att på så sätt skapa hälsosamma livsmiljöer.  

Bebyggelsens placering och utformning kan påverka vår förmåga att hantera freds­tida kriser och höjd beredskap. Genom att lokalisera och utforma ny bebyggelse och samhälls­viktiga verksamheter med hänsyn till risker för olyckor, höga temperaturer, över­svämningar till följd av havsnivå­höjning och skyfall, ras, skred, erosion och väpnat angrepp kan påverkan på samhället minska. De samhälls­viktiga verksamheternas funktion kan också skyddas genom att säkerställa att de har tillräckligt med utrymme att utvecklas. 

Kompletterande förhållningssätt som gäller inom alla bebyggelsekategorier  

Dessa förhållningssätt gäller inom samtliga bebyggelsekategorier och kompletterar förhållningssätten inom respektive bebyggelsekategori. 

• Planera för ett blandat bostadsbestånd där hushåll och individer med olika behov och förutsättningar har möjlighet att bo och som har en variation av olika bostadstyper, bostadsstorlekar och upplåtelseformer.  
• Planera för trygga och inkluderande livsmiljöer för alla och beakta behoven hos sårbara grupper såsom barn, äldre och personer med funktionsnedsättning vid utvecklingen av befintliga och nya miljöer. 
• Planera bebyggelse så att befintliga kulturhistoriska värden bevaras. Ta tillvara de kvaliteter som utmärker platsen, så som gestaltning, skala och siluettverkan, vid förtätning eller annan förändring av stads- och landskapsbilden.  
• Prioritera utveckling av befintliga byggnader framför att bygga nytt och använd i första hand återbrukat byggmaterial.  
• Planera för hälsosamma miljöer avseende omgivningsljud, luftkvalitet, ren mark och tillgång till parker och grönområden.  
• Undvik exploatering och fragmentering av jordbruksmark.  
• Beakta de areella näringarnas behov av utrymme vid lokalisering av ny bebyggelse och anläggningar.  
• Vid planering av ny bebyggelse behöver sjukhusens verksamhet och funktion säkerställas.
• Exempelvis genom att säkerställa funktionen i sjukhusens tekniska försörjningssystem samt tillgängligheten med kollektivtrafik och akuttransporter, inklusive helikoptertransporter.  
• Planera ny bebyggelse med hänsyn till områden av betydelse för totalförsvaret och säkerställ att ny bebyggelse och samhällsviktiga verksamheter har beredskap och motståndskraft mot störningar och risker kopplade till fredstida kriser och vid höjd beredskap samt till ett förändrat klimat. 
• Planera ny bebyggelse med hänsyn till de riksintressen som berörs och använd värdebeskrivningar och andra relevanta underlag från myndigheterna gällande riksintressena som förutsättningar tidigt i planprocessen.